De kan till och med få en vågmästarroll. Då hoppas jag blockpolitiken upphör. (Men vart leder det? De känner sig bortstötta och hämndlystna. Få fler och fler supportrar. Eller??)

Särskilt Ashton var fullständigt okänd innan utnämningen, till och med bland journalister på området.

En förklaring kan vara att de stora länderna inte vill ha några stora namn som konkurrerar om uppmärksamheten på den internationella scenen.

Jag hoppas de lyckas kapa åt sig en del manöverutrymme. Annars kvarstår kritiken att det inte finns ETT nummer att ringa när man vill veta vad Europa tycker. Man måste ringa minst tre, fyra eller så, precis som nu. (Storbritannien, Tyskland, Frankrike, typ.)

Det intressanta är vad som händer efter valet om inget block får egen majoritet och Sverigedemokraterna kommer in. Då måste S samarbeta med Sverigedemokraterna för att rösta ner regeringen.

Dels kan det handla om att urbaniseringen är ett nytt fenomen i Afrika och att många därför bär med sig känslan av att problem får man lösa själv. Att lämna över konfliktlösning till poliser och myndigheter är något nytt. Dessutom ingen säker metod eftersom korruptionen är påtaglig.

Denna förklaring känns lite olustig eftersom den påminner om en gammaldags världsbild där europeer är civiliserade och afrikaner är vilda och dumma! Men visst, att det tar tid att bygga upp tilltro till en samhällsstruktur går jag med på.

Men det Bengt Nilsson pratade om som gav mig en aha-upplevelse handlade om likheten med Elfenbenskusten; ett annat ”stabilt” land i Afrika med en demokratiprocess som havererat i våld och kaos. Demokrati leder till förväntningar och när dessa förväntningar inte infrias snabbt nog kan frustration och våld uppstå. Verkar helt rimligt!

Nu verkar det dessutom ha varit så att det fanns oegentligheter i röstsammanräkningen i det Kenyanska valet. I Elfenbenskusten vara det ju ”bara” så att resultaten som de demokratiskt valda ledarna skulle leverera inte kom snabbt nog. I Kenya verkar det finnas fog för ilskan. (I rapporteringen den 29:e december skriver till exempel Svd att oppositionen är på väg att vinna. Det var innan siffrorna ändrades på ett mysko sätt.)

Det värsta är över, men en lösning dröjer skrev DN om för några dagar sedan.

Tilläggas kan att jag tror att utan euron skulle framtiden för europeisk ekonomi se betydligt mörkare ut. Nu är vi med och fajtas och det ser rätt så bra ut just nu.

Fortfarande tycker jag att strategin var vettig. Att genomföra jobbiga förändringar så fort som möjligt, för att sedan kunna påvisa de positiva effekterna i god tid inför valet 2010. Ser man det så är det inte konstigt att oppositionen har vind i seglen och alliansen har det motigt. Men att marginalen skulle vara så stor och tydlig, det hade jag inte trott. Det tyder på att det var ett val mot socialdemokratin och Göran Persson, inte för alliansen och deras förändringar.

Nu syns Reinfeldt mer i medierna, vilket väl är positivt, men frågan är om det räcker. Är det början på en positiv förändring och ett opinionsarbete? Trots positiva förändringar i folks plånböcker har väldigt många ändå en negativ förväntan på alliansens politik. [Länk till undersökning?] Alliansen har en stor pedagogisk utmaning framför sig, kanske större än de räknade med.

Sverige är djupt präglat av populistiska idéer som säger att det är andras ansvar när något går fel och individen mår dåligt eller inte får jobb, till exempel. Det är mycket lättare att peka ut något stackars offer som drabbas än att peka ut massan som mår bra av att vara trygga i sig själva, kunna stå på egna ben och utvecklas. Alliansen har logiken och psykologin på sin sida, vänstern har populismen.