Tidsdokument

Tänkvärt inlägg som beskriver hur man kan känna vördnad inför verkligheten – utan att blanda in övernaturligheter. Det handlar om hur små vi är – i tid och rum – i förhållande till universum.

Avigheten med det perspektivet är att det kan associera till hopplöshet och meningslöshet istället för tvärtom. Grejen är ju att vi är små och har kort tid på oss – men ändå har alla möjligheter att göra något fantastiskt av vår tillvaro. Även om vi är små är vi det allra viktigaste vi har. För oss själva, andra, mänskligheten, jorden och universum.

Själv skulle jag vilja betona hur mycket större naturens, livets och universums skönhet blir om man inte tar till övernaturliga förklaringar. Lilla, lilla, lilla jag som nu har ett kort, kort ögonblick av medvetande att uppleva universums skönhet och fylla mitt liv med mening. Första gången jag upplevde denna insikt var som att lägga sista pusselbiten och då se en bild som var större än delarna. Det hisnade. Jag uppfylldes av energi och kärlek. Det var en ”religiös” upplevelse utan religion. Jag har inga som helst problem att förstå att människor gärna lägger in övernaturligheter när de har liknande upplevelser. Hade jag varit öppen för sådana förklaringar hade jag också gjort det, då hade jag kallat det guds närvaro och trott att jag fått direktkontakt med min skapare.

Min sista pusselbit bestod i att jag insåg att allt hör ihop. Utan övernaturligheter.

Varför ska vi förstöra det fantastiska i verkligheten genom att ta till förklaringar som begränsar oss? Genom att stoppa in övernaturligt i naturligt skapar vi oss en återvändsgränd. Då går det inte att komma vidare.

Det är svindlande och bejakande att balansera på den yttersta medvetenhetens rand. Att inse hur lite vi vet men ändå stå med fast mark under fötterna. Att vara lugn och trygg inför det okända utan att ta till fantasier och påhitt.

Jag rekommenderar det skarpt!